Josefine

Glömde skriva en grej igår.. Ska försöka skriva så ni förstår. =p

Igår gick jag förbi ett dagis. En liten pojke (ca 1½-2 år) puttar en liten flicka (ca 1 år) så hon ramlar. En personal ser det och skyndar sig fram och tar tag i den lilla pojken som blir halvt förskräckt. Personalen höjer rösten och frågar pojken vad han håller på med, skriker att så får man inte göra. Sen leder hon pojken 2-3 meter bort och ställer honom mot husväggen. Där höjer hon rösten igen och säger: "DÄR KAN DU STÅ OCH TITTA PÅ!"
Sen sätter hon sig på huk framför poken, tar tag i armarna på honom och halvt skriker, ryter: "STYGG POJKE!!"

DETTA FÅR MIG ATT MÅ FYSISKT ILLA!!
Av flera anledningar.
Hur många 2åringar förstår överhuvudtaget konsekvenserna av vad dom gör?
Att ställa ungen mot väggen och straffa honom på ett sånt sätt är, enligt mig, långt ifrån OK.
Men det värsta är när hon, ca 2 dm från pojkens ansikte, skriker "STYGG POJKE!" Fortsätt så och kör hans självförtroende i botten. *arg*

Att höja rösten åt ett barn tror jag behövs ibland. För att avstyra någon form av skada tex. Men man ska nog tänka sig för vad man säger.
Nu när jag tänker på det igen, och ser den där lilla pojkens ansikte framför mig mår jag illa igen.
Om det hade varit någon ur personalen på Mys avdelning hade jag, på fullaste allvar, bytt dagis åt henne.
INGEN ska tala om för mina barn att dom är dumma, stygga, elaka etc. Jag har nästan pränta in i Mys huvud "människor är inte dumma, men dom kan göra dumma saker."
Och snart sitter det där. :) Hon kommer ibland och säger: "Jag vill inte vara med ***, h*n gör dumma saker."
DÅ blir jag stolt över henne.