Josefine

Ansvar är något jag skulle vilja skriva om. Enbart för dig.
Men sålänge du inte ens kan erkänna och stå för att du har sagt/gjort något som är så jävla galet så är det ju helt värdelöst.

Ni vet, det sägs ju att om en person aldrig har upplevt ordentlig olycka av något slag så är h*n också oförmögen att uppleva äkta lycka?
Är det samma sak med detta? Om en människa aldrig kan erkänna att h*n har gjort fel och stå för det, kan man då på riktigt erkänna för sig själv och andra och ta åt sig när man faktiskt har gjort något riktigt bra? Och det är äkta och h*n växer av det?
Får fundera vidare på det.


Pratat lite. Vridit och vänt. Om det en vacker dag sker en förändring så blir ingen lyckligare än vad jag blir. 
Men tills dess har jag börjat acceptera.. Planera, stå för och acceptera framtiden.


Jag hörde någon gång..;
Var tacksam för allt som händer,
för det kommer visa sig att just den händelsen förde dig på rätt väg till slut.